Svälten

Sverige, 1867. Två år i rad slår skörden fel – först kylan, sedan torkan. Människor dör. Visthusbodarna gapar tomma medan politikerna i Stockholm skyller på de svältande själva. Magnus Västerbro berättar om en av Sveriges värsta katastrofer genom människorna som levde mitt i den. Fruktansvärt, fascinerande och bara fyra generationer bort.

Oavsett hur intresserad jag är av ett ämne, är det sällan facklitteratur känns som en bladvändare – men den här boken var annorlunda.

Magnus Västerbro fokuserar inte bara på händelseförloppen. Han stannar upp och beskriver, med hjälp av andra källor, hur svält faktiskt upplevs och vad det gör med människor. Det fick mig att bli känslomässigt investerad på ett helt annat sätt än vad jag brukar bli av facklitteratur.

Boken spänner dessutom över hela samhället – från kungens beslut i de fina salarna till barnen som växte upp i stugorna, mitt i svälten. Det var det som gjorde att denna boken stod ut så mycket. Det är en av de få fackböckerna som jag ofta tänker på.

Detta är en bok som jag skulle rekommendera till alla! Både från de klassiskt historieintresserade papporna, till någon som kanske vill lära sig något nytt men som är lite orolig för en torr faktabok. De levande beskrivningarna gör att jag tänker på omvärlden på ett annat sätt, även när nya svältkatastrofer sker .